martinagillberg.blogg.se

JA!

 

Efter tio förfrågningar till olika montessoriförskolor i Rom och Milano, har jag nu fått kontakt. Tydligen har de semesterperiod i Italien i augusti, så jag var inställd på att vänta lite längre men från den här förskolan fick jag svar redan samma dag. 

 

Jag är välkommen till Asido Lido  i Rom, fler dagar än vad jag hade frågat om, om jag vill. Det känns jättebra, nu är jag igång! 

 

Det här var den mest givande läsningen av de Montessoriböcker jag hittills läst. Flera föreläsningar, några i delar, som belyser fredsarbete mellan vuxna och barn. 

 

Här finns många kopplingar till mångfald,  montessori skriver att människor oavsett bakgrund och ras genom pedagogiken blir sina bästa jag. Självständiga och unika individer. Att vuxna ska se och tillåta barn att vara unika. 

 

Hon skriver ockdå mycket om kärlek. Kärleken skapar behov att föra människor samman. (Montessori 1998, s.108)  Alla oavsett tro blir nära förbundna (Montessori 1998, s.116) så jag uppfattar det som att Montessori ville ha en mångfald av unika individer som alla fått utvecklats till sina bästa jag. 

 

"Det räcker inte att ha en utbildningsminister. En sådan minister befattar sig bara med ett speciellt problem. Han är inte intresserad av barnet förrän det har nått en viss mognadsnivå och är tillräckligt gammalt för att börja skolan. Barnets samhällsproblem borde betraktas både ur praktiska och rättsliga synvinklar, och vi borde visa det omsorg från den dag det föds, till och med den dag det avlas. När den här kongressen avslutas skulle jag vilja plantera de första fröna till en samhällsrörelse för barnets räkning genom att göra något praktiskt och konkret - bilda Barnpartiet." (Montessori 1998, s 80)

 

Ur en annan synvinkel sett skulle skolan tyckas vara den plats där människan utvecklas genom att skaffa sig kultur. Men kultur är ett medel, inte ett slutmål. Rätt uppfattat förenklar detta förhållande arbetet för lärare, professorer och föräldrar och det förändrar helt och hållet vår syn på undervisning. " (Montessori 1998, s. 87)

Mer än någonsin tidigare är människor intresserade av folk som bor i fjärran länder; japaner, kineser, indier. Och allt flera har möjlighet att tillfredsställa sin enorma lust att se världen, eftersom nya transportmedel har hjälpt människan att övervinna enorma geografiska barriärer. En längre tid har nu människor klart och tydligt gett bevis på sin starka längtan att umgås med andra folkslag, att se hur andra har det. Och de åtgärder som vidtagits för att uppmuntra utbyten mellan länder och resor utomlands är en reaktion på dessa nya önskemål. Den uråldriga hängivenheten till ´platsen man kommer ifrån´eller ´sin del av landet´har lämnat plats för en oerhörd lust att besöka globens alla delar." (Montessori 1998, s. 66)

 

Maria Montessori höjde oss förskollärare genom att påvisa att för att arbeta professionellt med barn behöver du ha kunskaper i hur barn fungerar, hur du bemöter barn, vilket sätt når du fram med och var är vi på väg tillsammans. Pedagogen är en vetenskapsman menar hon. Men hon tänker längre vad gäller pedagogens roll. "Låt oss göra ett försök att i en enda människa kombinera den starka anda av uppoffring som ger liv åt vetenskapsmannen och den obeskrivliga hänryckningen hos en mystiker - då har vi lyckats få fram en fullkomlig lärare. Han kommer att lära sig av barnet hur han ska undervisa; det vill säga barnet kommer att visa honom hur han kan bli en bättre lärare" (Montessori 1998, s. 16)

 

På sidan 67 beskriver Maria Montessori det som fortfarande är en stor del av pedagogers vardag. Att hinna se och hejda sig i tid, när barnen vill göra själva. Hon beskriver en grupp som står och tittar på ett experiment och ett barn försöker ta sig fram för att se. En lärare ser att pojken tittar på en stol och börjar gå för att hämta den, kliva upp och slutligen se experimentet. Den andra läraren lyfter plötslit upp barnet och säger "sådär nu ser du också". Det här ger barnet en helt annan upplevelse, och intellektuell utmaning än om denne hade fått lösa sitt problem själv. (Montessori 1998, s. 67) Jag har själv suttit och avvaktat och sett kollegor eller andra lärare göra saker åt barn som de i sin takt var på väg att lösa själva. Tänk om vi hade tiden med oss, och kunskaper i telepati att använda kollegor emellan ibland :-) Ofta förs de här diskussionerna kring påklädning eller lunch, praktiska övningar. Men Montessori pratar också om att få uttrycka sina behov och försöka tillfredsställa sina önskemål. Vi behöver backa i fler områden än motorik, vänta så att barn hinner tänka och agera innan vi gör det åt dem. 

Jag ahr fått uppfattningen att det här också kan ha en kulturell aspekt. Vi ser på barn och pedagogik olika i olika kulturer, länder och familjer. Kan det vara så att Sverige och Italien skiljer sig kring barns delaktighet och självständighet?

 

Jag undrar om det som står längst ner på sidan 71 är vad en normaliserad vuxen innebär? "Den människa som klarar sig själv, som lägger ner kraft på sina egna handlingar, övervinner sig själv, förökar sin styrka och fullkomnar sig själv."

 

"Vi diskuterar allvarligt hemstudier för skolbarn när ordet hem för många av dem betyder en stråmatta slängd i ett hörn i ett mörkt ruckel. Vi vill skapa cirkulerande bibliotek så att de fattiga kan läsa hemma. Vi planerar att till dessa människor sända god litteratur - böcker genom vilkas påverkan de ska uppnå en högre levnadsstandard. Vi hoppas att genom det tryckta ordet kunna undervisa fattiga människor i ämnen som hygien, moral och kultur, och i detta visar vi att vi är totalt okunniga om deras skriande behov. För många av dem har inte ens ljus att läsa vid!"

 

Montessori, M. (1998) Barndomens gåta. Jönköping: Seminarium. 

 

Nu har jag börjat skicka ut förfrågningar till montessoriförskolor i Italien. 

Jag skriver på engelska och översätter med hjälp av google translate till italienska. Jag tänker att det gärna får vara tydligt att jag inte kan hantera italienska språket i tal eller skrift vid mitt besök.

 

För egen del är jag övertygad om att de där två åren italienskakurs på gymnasiet ligger där i bakhuvudet och vet att jag har lätt för att snappa upp vardagsord på andra språk än svenska och jag är ganska säker på att jag kommer att förstå vad pedagogerna och barnen arbetar med vid de observationer jag hoppas få göra i verksamheterna. Men jag kan inte italienska, det kan jag inte. Vid intervjuer behöver jag kommunicera på engelska, med någon som någorlunda kan svara på mina frågor på engelska. 

 

Jag skulle kunna skicka frågorna översatta (med hjälp av de italienare jag känner) i förväg så att den som svarar kan förbereda sig och kanske även skicka svaren skriftligt på engelska eller italienska som jag åter översätter. Det fungerar. Men jag kommer ju att få nya frågor när jag är på plats, och då behöver jag någon som jag kan ställa lite djupare frågor till. 

 

De två personer från Italien som jag hittills pratat med kring mitt arbete tror att det kan bli svårt att få tag i förskolor där pedagogerna pratar engelska. Ett tips var att maila till en internationell förskola i Italien. Men då känner jag att arbetet inte riktigt når de kulturella skillnaderna på samma sätt. Jag fortsätter ett tag till att försöka nå montessoriförskolor i Italien (främst Rom eller Milano) där någon pedagog kan kommunicera med mig på engelska. Wish me luck :-)

 

(det här kopplar jag också till funderingarna kring mitt textarbete och hur etiskt försvarbart det är att skriva baserat på personer som sedan inte kommer att kunna läsa det som skrivs.)