Ett inlägg med blandade reflektioner efter att ha läst Barndomens Gåta av Maria Montessori.
Först och främst vill jag tydliggöra att jag läser boken medveten om att originalet publicerades första gången 1936. Maria Montessori är 66 år och har lång utbildning inom naturvetenskap, medicin, psykiatri men även filosofi och experimentell psykologi. Hon har forskat och arbetat med barn med funktionsvariations utveckling. Hon har även provat sina teorier kopplat till hur långt alla barn kan utvecklas med ett visst arbetssätt och material.
"En del i att förstå hennes arbete och henne som person kan vara att notera att Italien, som många andra länder, i slutet av 1800-talet är mitt i industrialismens framrusande. Inte sällan sätts barn i hårt industriarbete redan vid 8-9 års ålder och än värre kan det vara för barn som av olika anledningar på många sätt står utanför samhällslivet, exempelvis på grund av fattigdom och olika handikapp."
Boken är skriven ur ett tydligt psykologiskt perspektiv. Maria talar mycket om barnets själsliga utveckling (s. 29) som påverkas starkt av omgivningen och aktiviteter. Barnet har en egen inre orientering eller ordning som visar sig starkt, och som hjälper den vuxne att förstå barnets behov och intressen. Omgivningen bygger upp själslivet och fönuftet. (s44) Ett citat från Wiliam James "ingen ser något i alla dess detaljer, utan var och en ser endast en del, beroende på hans känslor och intressen, det är därför olika människor ger olika beskrivningar av samma sak." (Montessori 1998, s. 44) Barnets "jag" påverkar dess motoriska rörelser och val av aktiviteter. "Viljan finns alltid före själva rörelsen" skriver hon och kopplar här sin pedagogik tydligt till psykologin. (s. 59)
Den här tiden skiljer sig mycket från 2010-talet. Vuxna var inte lika medvetna eller kanske intresserade av hur de skulle förhålla sig gentemot sina och andras barn som idag. Hon beskriver vuxnas roll när de står bredvid ett barn som bär ett stort och tungt bröd. "Längre bort står vuxna, som får anstränga sig för att låta bli att skynda fram och ta brödet ifrån henne" (s. 62). Men visst har vi vuxna svårt idag också att låta bli att ta över barns uppgifter eller hjälpa till med saker som barn kan och vill göra själva. Maria Montessori är en kritisk granskare av vuxnas roll, hon menar att vuxna medvetet och omedvetet förtrycker barn på olika sätt. Barnet befinner sig i en utsatt position och är beroende av vuxna, något som ofta utnyttjas. "Barnet anpassar sig efter allt, tror allt, förlåter allt. Då man slår det, hämnas det inte, och det ber gärna den vuxne om förlåtelse utan att ens komma ihåg vad det gjort för ont". För att komma till bukt med det här menar hon att läraren ska rannsaka sig själv och bli ödmjuk. "Vi får inte förtrycka de egenskaper som kan hjälpa oss i undervisandet, men vi måste kontrollera de inre attityder som är karaktäristiska för vuxna, och som kan hindra oss från att förstå barnet" (Montessori 1998, s. 79)
Montessoris pedagogik beskriver hon så här på sidan 100: "Det fanns ingen metod att se. Det man såg var barnet" (Montessori 1998, s 100) Vuxna skulle ha en neutral roll, de skulle vara passiva och barnen aktiva. I den första förskolan Casa Dei bambini placerades ett antal barn som inte hade någon omsorg om dagarna. De fick komma till förskolan och detta förhållande påverkade såklart de observationer som gjordes. Men Montessori skriver vidare att i kontakt med många andra montessoriförskolor gick observationerna att bekräftas. Barn från olika samhällsklasser betedde sig olika, men under en längre observationsperiod kunde ändå "normalisering" urskiljas.
Kapitel 8 "Psykiska avvikelser" har jag svårast att ta till mig i boken. Tanken kring att barn ska normaliseras. "Barnomvändelser är ett själsligt tillfrisknande, ett återvändande till normala förhållanden." Ett barn som "har lärt sig övervinna sig själv och leva i fred, och som föredrar disciplinerat arbete framför ytliga nöjen". Hon skriver om barn som flyr in i fantasins värld, inom sig själv. Detta skulle också påverka intelligensnivån eftersom barnen blir overksamma. (s. 113) Hon kritiserar också Fröbel som uppmuntrar barnens fantasi genom lekar och tidsfördriv. "Man ger barnen leksaker som inte ger dem tillfälle att utöva någon verklig aktivitet utan bara ger dem idéer och illusioner" (Montessori 1998, s. 112). Maktbegär, mindrevärdeskoplex, rädslor och lögner hos barn placerar hon i detta kapitel. Dagens normkritiska förhållningssätt bygger ju på att vi är olika, vi har blivit olika beroende på vad vi har växt upp i och varit med om, och alla är lika bra. En person som är rädd för många saker är inte mindre värd än den som inte är rädd, och ska inte tvingas att förändra sig. Men det är kanske inte helt det Montessori menar heller, hon skriver ju att omgivningens förutsättningar och personerna i omgivingens sätt att förhålla sig påverkar oss. När vuxna släpper kontrollen och visar förtroende och följer barnens rytm med tålamod så får barnet bättre möjligheter för utveckling.
Jag tänker att detta kan vara en avgränsning för mig i uppsatsarbetet. Jag vill inte djupdyka i psykologi utan hålla mig till förhållningssätt och vuxnas reflektion över vår egen roll.
Boken är skriven med många kopplingar till bibliska berättelser och mängder av egna upplevelser och metaforer. Språket är i linje med sin tid såklart, högtravande och samtidigt poetiskt. Här ett citat kring vikten av att barn får arbeta. "Instinkten blir som en springflod, som bryter sig genom den hårda jordskorpan och sprutar fram för att som ett uppfriskande regn falla ned över den uttorkade mänskligheten" När barn får arbeta, så utvecklas de till människor som ska förändra världen. Idag kan vi förstå att arbete handlar om de aktiviteter som barnet gör på fullaste allvar och med ökat ansvar i hemmet och på förskolan, men på 1930-talet arbetade barn i industrier för vuxnas ekonomiska syften. Då var det själva syftet med arbetet, att det skulle tjäna barnets egen utveckling som var kontroversiellt.
Jag älskar den kritiska tonen mot vuxnas levnadssätt i boken. Författaren har massor av exempel på hur vidrigt barn har behandlats och ifrågasätter hur vuxna kan ägna så mycket tid åt egna syften och ignorera sina barn? Vuxna måste börja försvara barn genom att skapa rättigheter och lagligt skydd menar hon. Samhället "förstår genom att inte tillåta livet att blomstra och det förstör genom att orsaka död" (s. 156) Samhället måste ge barnet upprättelse. Hon avslutar boken genom att visa på generationernas ständigt nya möjligheter att göra bättre, "Barnet är den evige Massias, som ständigt stiger ner bland de fallna människorna för att leda dem till himmelriket" (Montessori 1998, s.157)
Efter den här boken är jag nyfiken på något jag läste i en referens, om Marias åsikter kring kvinnans frigörelse.
"1899, efter att hon just tagit sin examen, reste hon runt hela Italien och föreläste om "Den nya kvinnan". Hon berättade om sin egen strävan som lett fram till hennes examen, och beskrev den nya tidens kvinna som en framförallt vetenskapligt tänkande person. Under hela sin karriär tog hon sig ofta tid att ta ledigt från sitt arbete för att ge sig ut och föreläsa om kvinnors situation." (Wikipedia)
